Ja inte kan man kalla detta för någon semester inte. Inte i den betydelse man hoppats på i alla fall.

Barnen har kunnat bada två dagar ordentligt. Jag badade då med dem.

Totte har varit sjuk i stort sett hela vistelsen, jag blev sjuk för 2 dagar sedan. Nu mår jag verkligen SKIT!
Jag har ALDRIG haft så ont i luftvägarna.

Lexie har spräckt trumhinnan och legat i feber större delen av veckan. Leo har legat i feber och slutade gå igår. Idag mår han betydligt bättre vilket är tur.

Visst har vi träffat Musse och gänget men barnen har knappast fått uppleva det här ställets fulla potential. Ingen av oss har.

Det här stället är för övrigt underbart. Det finns inget som suger hårdare just nu än att vi förlorat hela den här semestern till diverse virus och bakterier. Trots det så finns det inget att göra. Det är bara att bita i det sura äpplet och suck it up.

Min födelsedag spenderade jag på SPA som var helt underbart. Efter det solandes själv i 2 timmar innan det blev dags att leka sjuksköterska. Det är det jag varit sedan dess. Tills jag själv blev sjuk vill säga.

Jag har INGEN aning om hur jag ska klara av att flyga i 6 timmar imorgon. Det är tur att det är en nattflight så att barnen förhoppningsvis sover hela vägen för detta är SJUKT jobbigt.

Så nu har jag skrivit av mig lite.
Självklart har vi haft det lite bra... det kommer det bilder från förhoppningsvis, sen, snart, någon gång.

Nog har jag en bit kvar till jag är helt nöjd, men vilken jäkla kickstart!:)

Min mage klarar inte av fel sorts kolhydrater längre...
Ojojoj vilka magknip jag får.

Det är lika bra att inse att äta rätt är bra för kroppen på alla sätt och vis!

Jag är totalt personlighetsförändrad tack vare denna resa.

Jag är den jag alltid önskar att jag varit. Låter kanske märkligt, men jag har alltid känt mig mindre värd som överviktig. Det har inte varit i hur andra sett på mig eller talat till mig eller liknande. ALLT har suttit i mitt eget huvud.

Ett exempel är tex att jag inte vågat gå in i exklusiva designerbutiker.

Idag hade jag kommit mina "smaljeans" med bara en svart tajt tröja till. Över det hade jag min sjukt snygga svarta skinnjacka och på axeln min burberryväska.

Jag har ALDRIG varit inne i en burberrybutik. I dag gick jag dock in där och NJÖT. Jag kände att jag var snygg nog att gå där inne och dreggla över alla grejer. Jag vet att detta är skittöntigt. De bryr förmodligen inte sig om hur man ser ut utan bara om man har pengar att köpa deras grejer för. MEN för mig var det ett stort steg.

Jag har även köpt bikini, så nu: HAWAII HERE I COME!!!!

Bilden är från igår när jag kom i mina smaljeans för FÖRSTA GÅNGEN PÅ 7 ÅR!!!:)

Jag hade inte kunnat vara mer nöjd med mig själv.

Idag går jag i mål och det med stolthet. Träningen i morse var inte den bästa jag gjort på 30 dagar men den genomfördes.

Jag har gått ned ca 6 kilo på 30 dagar.
Jag har minskat 10 + cm över magen.

Jag kan inte säga att jag varit energifylld som vissa påstår under kampen, MEN idag är jag det.
Med lite annan mat i kroppen, eller kanske med lite mer mat i kroppen så har jag all energi i världen.

Kroppen är sliten. Men inte så sliten som jag trodde att den skulle vara.
I går började ett knä spöka som inte jag haft ont i på mycket länge. Jag tror det var knäböj på balansboll som var boven till det så det struntade jag i på morgonen.

Att försöka summera dessa 30 dagar är svårt. För mig har det varit en kamp VARJE dag. Inte mot träningen, den går som den ska, men mot maten. Det är inte så mycket att jag vill äta onyttigt. Jag tror dock att jag behöver lite mer kcal för att må helt bra.
Jag kommer att fortsätta äta var tredje timme. Jag kommer att byta ut många av de produkter jag tidigare använde i matlagningen och ersätta med mer nyttiga jag nu hittat.

Mitt mål är nu att kunna hålla den vikt och de muskler jag nu uppnått under detta halvår under 6 veckor på semester. Jag kommer att träna så mycket jag kan/vill/hinner.

Sen tar jag an de sista kilona till hösten.
För till saken hör, jag är nere på min målvikt som jag satte i December 2010. Japp 72 kilo tung är jag nu. Jag väger lika mycket idag som när jag träffade min älskade man!
Jag inser dock att det var ett väldigt snällt mål mot mig själv.
Till 70 ska jag allt och sen ska jag forma kroppen.

Utan world of shape och fitnessfighten hade det ALDRIG varit möjligt för mig att nå det här resultaten så snabbt som jag har. Jag är evigt tacksam för dessa 30 dagar. Jag hade faktiskt inte kunnat göra det här själv.
Jag kommer kunna fortsätta själv utan problem tack vare detta och även det är jag tacksam för. Jag har nu redskapen som jag behöver för att nå mitt mål. Mitt nya mål, som jag trodde var omöjligt!!!

Det kommer inga före och efter bilder idag, ni ska få se dem, jag lovar. Här kommer iaf en bild från förra helgen som jag tycker säger en del om vad som hänt iaf.

Motivationen när det gäller maten har kanske börjat kallna lite kan man väl säga.
Jag har inte gjort några stora fusk, men ändå inte skött mig perfekt.

På sätt och vis tror jag att detta rent mentalt har varit rätt viktigt för mig. Att inse att bara för att jag stoppar 1 chips i munnen så har jag inte förstört allt. Jag bör heller inte tänka som jag tänkt tidigare, "har jag börjat äta så kan jag väl lika gärna fortsätta". Inte när det gäller maten iaf. En annan viktig del har varit att jag faktiskt KAN hejda mig. Jag KAN smaka, men behöver inte fortsätta efter det. Det är ett stort steg för mig.
Detta kommer kräva fortsatt träning. Det är så lätt att sluta tänka. Jag kommer ALLTID att behöva tänka när det gäller att stoppa mat/godis/kakor/läsk/vin/osv osv i munnen.

Träningen har jag inte fuskat med en enda dag. Tvärtom så har jag kört FF passet med en extra cardiodel i stort sett alla 29 dagar. Det känns välidgt märkligt att jag faktiskt på tisdag ska ha en träningsfri dag.
Dagen är planerat ut i minsta detalj eftersom jag måste ge mig ut på jakt efter bikni/baddräkt. Det är fortfarande inte en rolig uppgift att göra det. Jag har inte den perfeka kroppen som jag önskar att jag någongång i framtiden har. Jag hoppas att det kommer vara roligare nu än det hade varit för 30 dagar sedan.

Jag prövade lite kläder igår. Bland annat kläderna jag hoppats på att ha på bröllopet jag ska på i sommar. Det gick ju inte så bra. Kläderna var inte för små, men för STORA!:) Så nu blir det till att leta kläder då.

I dag hittade jag INGENTING att ha i garderoben som satt bra. Jo mina jeans sitter fantastiskt, men inga toppar. Så det fick bli en skrynklig linneskjorta.

Alltså önskar jag mig KLÄDER i 30 årspresent för den som undrar.

Nu har familjen Liberto varit med om någonting som vi inte riktigt kan hitta någon förklaring till. Eller ingen vetenskaplig förklaring i alla fall. Jag har varit i obalans känslomässigt hela dagen idag pga det som jag nu ska försöka förklara hände i natt.

Leo och Lexie har de senaste nätterna varit superduktiga och sovit i sina stora sängar i stort sett hela nätterna.
I natt vaknade Leo vid 12 tiden och ropade på mig. Jag var där och stoppade om honom och gav honom lite vatten som han bad om. Sen gick jag och la mig igen i en tom säng. (Med tanke på att Totte inte gått och lagt sig än.)

Ca 30 minuter senare så ropade Leo igen och bad att få lägga sig på madrassen som ligger brevid min säng. Jag hade precis somnat om efter förra uppvaket så jag tog honom bara i famnen och gick och la honom i på madrassen. Han var glad och precis som normalt och somnade om ganska snabbt. Under tiden att han och jag höll på att somna så kom Totte upp och la sig.

Jag kunde efter det här inte somna om utan låg och vred och vände på sig. Helt plötsligt börjar Leo kvida lite i sömnen. Det har han väl gjort förut men nu började han mumla något. Till slut så frågade han "var är min mamma"?

Då hoppade jag ner brevid honom på madrassen och sa att jag är här. Då sa han att "Grodan tog min boll".
jaha, sa jag, tog du tillbaka den då?
Då tittar han på mig med stora ögon och säger "Din mamma, mormor Gunilla, hon är din mamma." Jag som tror att han fortfarande sover skrattar lite åt honom och säger ja det är hon.
Leo säger "Hon badade badkar"
Jag frågar: Gjorde hon något mer?
Leo säger "Hon washade händerna också. Hon är din mamma här i huset mamma. Mormor Gunilla. Hon hade en bil också."
Jag kommer inte exakt ihåg mer vad han sa men det var några saker som fick mig att bli jätte rörd. Han sa sen att "hon flyger iväg fort fort, som spiderman."
Jag slutade med att fråga om han fick tillbaka sin boll.
Leo svarar "mormor Gunilla tog bollen från Grodan."
Jag sa till Leo att han skulle försöka somna om och det gjorde han direkt nästan.

Totte som även han hörde den här konversationen frågade direkt om vi hade pratat om mamma. Det har vi inte, inte på flera veckor, kanske någon månad. Ett tag pratade vi om mormor Gunilla rätt ofta för att jag satt upp bilder på mamma. Då berättade jag att hon bor i himlen och att man kan vinka till henne. Han har ALDRIG pratat om mormor Gunilla spontant förut. Jag tror att jag berättat för honom att hon är min mamma 2 eller 3 gånger. Jag har berättat att morfar är min pappa ca 20 gånger och han har fortfarande inte snappat upp att han är min pappa.

I morse när vi vaknade så frågade jag Leo om han kommer ihåg att han berättat för mig att Grodan tog hans boll.
Då drog han hela berättelsen om min mamma, mormor Gunilla igen. Hon hade varit i hans och Lexies badkar och badat. Lexie var inte där men han hade pratat med mormor Gunilla. Hon hade tvättat händerna och borstat tänderna också. Hon var i huset. Hon behövde inte köpa en bil för hon hade redan en bil.
När jag frågade Leo vilken färg det var på bilen så sa han stensäkert "Grå". (Min mamma hade en silverfärgad Peugeot.)

Jag som än en gång börjar tycka att det är lite emotionellt påfrestande frågar inte så mycket mer. Jag nämner det några gånger under morgonen medans vi gör oss iordning för att åka till pre-school. Han säger återigen att hon är min mamma och berättar gärna att han träffat mormor Gunilla.

Efter träningspasset idag så började jag gråta. Saker som Leo sagt som jag nu kanske inte kommer ihåg trängde fram och det var för mycket som var läskigt sant som inte finns en chans att han kan veta. Vi har inte tittat i några fotoalbum med min mamma i. Han kan inte veta vad hon har för bil. Han kan knappast veta att en av min mammas favoritaktiviteter när jag växte upp var att bada badkar. Han berättade även att han fått leksaksgubbar av mormor Gunilla.

Jag messar Totte och säger att jag känner mig i obalans pga det som hänt. Totte som vanligtvis har en förklaring på allt skriver bara " det kanske är i drömmarna vi möts sen". Jag drömde om mamma ganska mycket i början. Jag drömde att jag berättade saker för mamma som jag i verkliga livet hade berättat för mamma allra först. Nu var det ett tag sedan jag hade en sådan dröm som kändes som på riktigt.
Totte säger bara, visa Leo en bild på en likadan bil som din mamma hade utan att säga något och se hur han reagerar.

Jag hämtade Leo på preschool och vi åker och fikar med Totte. Direkt när Totte kommer in i bilen så tar han min mobil och börjar surfa på. (Inget ovanligt). Sen visar han Leo telefonen och så säger han, "Vem kör en sån bil?" Leo dröjer lite med svaret men svarar sen glatt "Åhh mormor Gunilla"!

Vi hade då inte pratat om något av detta sedan på morgonen....

Nog för att barn har fantasi. Men Leo är snart 3 år och har ALDRIG fantiserat ihop någon historia förut. Nog må det vara en dröm, men hur kom mormor Gunilla in i drömmen. Hur kom hennes bil in i drömmen och hur lärde han sig på den att mormor Gunilla är min mamma?

Nu tänker säkert vissa av er att jag är jätte fjantig. Men för mig var detta en upplevelse som berörde mig. Enormt.

Dagen har gått bra fram till nu. Jag och barnen har varit på lekträff i ett fantastiskt hus och jag åt hård macka med skinka och paprika. Det gick ju hur bra som helst det. En kaffe blev det också.

Barnen har sällan tid att äta på lekträffarna utan försöker få ut det mesta av tiden hemma hos någon annan och leker från att vi stiger in genom dörren tills vi går därifrån.

Jag skulle köra eftermiddagsträning och barnen skulle få vara på preschool på gymmet. De gillar verkligen det nu båda två så det är en win win situation för oss alla tre. För att vi skulle få tiden att gå ihop så var Lexie tvugen att somna i bilen för att hinna få lunch innan vi åkte iväg till gymmet.

Det tog ett tag för Lexie att somna men sen sov hon som en stock och gick inte att väcka för lunch. Så hon fick ett lite större mellis på preschool men det verkar ju ha gått galant.

Ja just det, det skulle handla om FF. Hmm... ja träningspasset gick mycket bättre än föregående dagar nu. Cardion släppte lite. Vågade trycka på lite mer på löpningen. Crosstrainern var sjukt jobbig som vanligt. Körde även rodd idag och även där fick jag upp pulsen okej vilket varit svårt på sista tiden.

Vaden var bra och jag lyckades till och med göra lite benböj. Mitt nackspärr som var rätt illa igårkväll var rätt hemskt i morse också. Som tur var hade jag mitt besök hos kiropraktorn idag och efter det besöket var nacken bra igen. Han tyckte att jag kunde köra hårt så det var det jag gjorde.

Styrkan idag gick även den bra. Kanske för att jag fick välja övningar själv idag. Fram till i dag har det bytts ut en övning varje dag. I dag fick vi komponera ihop passet själva med hjälp av de övningar vi kört under dessa 25 dagar. Det kändes grymt skönt.

Bränner fortfarande mindre kalorier nu än vad jag gjorde för två veckor sedan. Svettas dock inte mindre vill jag lova. Jag känner att det är dags att köra lite längre konditionsdelar på lite lägre puls kombinerat med dessa 85% cardio delar.

Japp så så var det med det. Men NU... nu känns det som att någon slagit en slägga i mitt huvud och jag är HELT slut. En liten blöt trasa känner jag mig som. Så just nu sitter jag i sängen med täcket uppdraget till hakan medans barnen tittar på Musse på TV. Snart måste jag gå och laga middag... och det bävar jag för.

Lexie har de senaste dagarna blivit helt besatt av sina dockor som hon nu kallar för sina bebisar.
Det är otroligt gulligt och det värmer mammahjärtat att äntligen ha en liten tjej att köpa typiska tjejleksaker till. Lilltjejen har hittils i stort sett bara lekt med bilar som sin storebror och det har varit helt okej med mig. De dockor hon har har mest legat och skräpat och varken hon eller Leo har varit intresserade. Docksängen har stått i hörnet och jag har bäddat den varje gång jag städat.

Så helt plötsligt, utan att någon speciell händelse så är flickan nu tokig i dockor. Om någon försöker övertala mig om nu att det inte är skillnad på pojkar och flickor tror jag att jag blir tokig.

Leo och Lexie har haft samma förutsättningar när det gäller leksaker. Det har funnits bilar och det har funnits dockor och det har funnits djur osv osv. Jag har försökt leka med allt med båda barnen men Leo har struntat fullständigt i dockorna. Däremot tycker han att det är helt okej att laga mat, och vill gärna klä ut sig till prinsessa och liknande. MEN trots det så är det bilarna och flygplanen som är mest intressanta.

Lexie hon har sin storebror och gör allt som han gör, tills nu. Ett helt eget intresse-dockorna. Ja och Mimmi förstås. Lexie är nämligen helt tokig i Mimmi Pigg.

Nu har jag fixat Lexies rum. Det är inte helt färdigt men hon har en stor, härlig, mysig säng som jag ska pimpa upp lite innan den är klar. Sen har hon sina Mimmi på väggarna som hon älskar. Sen står nu alla hennes favoritleksaker i hennes rum. Även Leo har fått ställa upp sina favoritleksaker i sitt rum på sin nya hylla.

Båda barnen är mäkta stolta och det är så roligt att se. De utvecklas otroligt mycket båda två just nu.

Jag tror att det händer enormt mycket med Leo. Det visar sig bland annat genom att han börjat att bajsa på sig igen.
Mindre roligt och ibland tror jag att jag ska bli tokig. Det finns ingenting han kan protestera mot nu så jag lutar åt att när det är ett utvecklingssprång på G så kommer han i ofas. Han bajsar inte i byxorna varje gång, han bajsar på golvet ibland också. Jag förstår faktiskt inte riktigt hur han tänker. Det händer inte heller varje gång han behöver gå på toa och jag hittar inget mönster.

Jag hoppas att det är en kort fas, för den är inte rolig.

Det var ju meningen att detta inlägg skulle vara enbart positivt, så nu avslutar jag med ett par söta bilder på Lexie när hon ville bli bebis igen.

Denna dag har varit betydligt bättre än föregående.

Jag tror att det beror på att jag ökade på kalorierna något. Det fick bli lite smör på mina hårda mackor till mellis och sen drack jag faktiskt en kaffelatte. Inte en stor, men en liten. Humöret har varit bättre och både kroppen och huvudet piggare.

Träningspasset i morse gick ok. Inte bättre än så tyvärr. Cardion gick som den skulle och styrkan också, men det gnistan saknas. Jag ska hitta den igen!

Nu är det inte roligt längre, inte någonstans tyvärr.

Igår under passet eller efter, vet inte riktigt så började jag få riktigt ont i vaden. Sen hade jag en konstig känsla hela kvällen. Det kändes typ som att jag var blöt på vaden. Det liksom isar inuti vaden.

På dagens träning så körde jag på för att se vad som skulle hända. Löpningen gick okej, jag kände av vaden, men inte mer än så. När det under första styrkedelen blev dags för knäböj så insåg jag direkt att det inte skulle gå. Blev lite putt men försökte att köra extra mage och armar under den delen. Sen blev det crosstrainer. Vaden kändes och jag var på väg att avbryga men kände mig inte säker på om jag då skulle avbryta för att det var jobbigt eller om jag faktiskt var rädd om min vad, så jag höll ut.

Efter andra omgången styrka där jag även där tog bort det som gjorde ont så satte jag mig på rodden, och se det gick inte. Där isade det ordentligt i vaden och gjorde ont. Jag sprang 4 minuter på löpbandet för att få upp pulsen och det gick okej.

När sedan passet var klart så har jag enligt mig bränt alldeles för lite kalorier så jag ger mig ut på 20 minuters powerwalk på rätt hög incline för att göra av med lite mer.

Det jobbiga nu är att jag är HELT slut i kropp och själ. Kroppen skriker efter vila och huvudet skriker efter mer mat. Jag äter precis som förut och ändå är jag typ som ett levande lik nu. Jag skulle nog behöva öka på mitt kaloriintag, men det finns inte en chans att jag orkar större portioner, så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Förmodligen blir det till att utöka mellanmålen lite. Det är bara 6 dagar kvar nu. Jag läser andras bloggar om folk som är så pigga och energifulla vid den här tiden på fighten, varför är inte jag det?

JAG FÅR INTE GE UPP!

Detta var den tredje helgen i rad vi har haft fantastiskt väder.
Snacka om vältajmat!

Denna helg har vi njutit av varandra, vädret och av shopping. Skulle inte kunna vara en bättre kombination enligt mig.
Jag fick mig lite kläder shoppade. Inget fancy utan mest softarkläder. Dvs kläder man kan använda jämt här i USA, men skulle man ha på sig dem ute i Sverige så skulle folk tycka att man var lite white trash.

Vi köpte även ÄNTLIGEN en säng till Lexie. Hon kommer säkert inte sova i den innan semestern. När vi är tillbaka här i Seattle är det dock no mercy längre. Då är det eget rum som gäller för hela slanten igen.

Sängen blir levrerad idag så förhoppningsvis ska jag orka montera ihop den idag. Vet inte om jag kommer lyckas själv med tanke på att den är stor. Jag ska försöka.

Leo och Lexie fick även varsinn hylla som även de kommer idag. Leo valde en svart, vilket kommer att bli jättefult i hans rum kom jag på när jag kom hem. Nu får det vara så. Så länge han är nöjd så.

Jag hann även laga en hel del mat under söndagkvällen till denna vecka så allt gick enligt planerna.

Nu ska jag laga lite mat till Lexiebus och sen ska vi åka och hämta Leo.
(Det är så våra dagar ser ut här!)

EN VECKA KVAR!!!
Helt galet.

Jag kan inte förstå att jag i stort sett gjort dessa dagar helt perfekt.
Ja visst hade jag en liten fuskkväll med två bitar choklad och en halv latte...
Och kanske hade jag i 1/2 matsked sweetchilli i hamburgerdressingen igår.

Men helt seriöst. Ni som känner mig, det här en bragd för mig. Jag tycker nästan att jag borde få någon slags bragdmedalj.

De senaste tre dagarna har löpningen gått åt fanders. När jag tagit upp tempot till där jag hör hemma nu för att maxpulsen ska ligga på 85% då känns det som att jag ska dö. Jag har försökt varenda mantra som "no pain no gain", "winners don't give up, loosers do" osv osv osv osv. MEN... efter 5 minuter på löpbandet igår så var jag tvungen att vila. Jag blev så FÖRBANNAD på mig själv, sänkte tempot och körde de sista 5 minuterna sen på ren ilska.

I morse bestämde jag mig för att köra intervaller under dessa 10 minuter. Precis som jag gjorde de första 5 dagarna.
Det blev 1,5 minut på 6.5 och sedan 30 sekunder på 7.5. Tack vare detta ökade pulsen under de snabba intervallerna så pass mycket att den inte sjönk under 85% under de lite mindre snabba intervallerna.

Resten av passet gick som det skulle. Körde bara 5 minuter på min tredje och sista cardiodel idag med tanke på att jag har tennis ikväll. Det är sällan särskilt ansträngande, men det krävs lite ork för att palla med.

Totte tog en bild på mig igår. Jag tror fortfarande att den är tagen ur en väldigt bra vinkel eller något för jag kan inte förstå att det är min kropp på bilden.
Jag vågar inte dela med mig av den än.... men dag 30 ska ni få se. Det lovar jag!

Nu börjar det likna något. Bara 10 dagar kvar!

Jag börjar bli lite uttråkad på den här träningen. Själva upplägget fungerar perfekt för mig men nu skulle jag vilja börja utveckla övninarna lite på mitt eget sätt. Lägga fokus där jag känner att jag behöver fokus osv.

I morse blev det pass med min PT Chase. Han hade dessutom en kille som också är PT som gick sitt sista pass med annan PT innan han fick börja köra med egna kunder. Så idag hade jag två egna tränare mellan 6.30-7.30.
Det kändes lagom lyxigt och jag körde några riktigt bra styrkeövningar med dem.

Jag kommer förmodligen fortsätta med Chase 1 gång i månaden i höst. Han ska få göra ett styrkeprogram som jag kommer köra typ 3 gånger i veckan. Sedan kommer jag utöver det köra 2 rena cardiopass i veckan.
Målet är att köra 5-6 gånger i veckan. Jag ser redan fram mot det. Men innan det så är det slutet på fitnessfighten och sedan en vistelse i Sverige där det kommer bli träning, men inte riktigt som här kanske.

Att det är så få dagar kvar nu känns rätt lagom. Jag kommer nog inte vara vinnaren av fitnessfighten April men som jag skrivit tidigare så har det aldrig varit mitt mål. Mitt mål är att ta tillbaka makten över mitt eget liv. Vissa dagar ser jag förändringen som skett på denna korta tid. Andra dagar ser jag fortfarande bara den där överviktiga lata tjejen som försöker förgäves. Det sitter mycket i huvudet, om inte allt.

Jag kommer ta med mig så otroligt mycket från den här resan. Jag har definitivt ändrat mitt sätt att se på mat. Nu är det bränsle som ger min kropp energi för att orka träna och leva. Förut var det ljuset i livet.
Till viss del kommer jag fortfarande ha kvar min syn på att riktigt god mat och vin kommer vara ljust och glatt, men kanske lite mer lyx. en lyx jag kommer unna mig mer sällan.

Jag kommer aldrig kunna vara en renlevnadsmänniska som endast äter det som är bra för kroppen och bara gör det som är bäst för hälsan. Däremot kommer jag nog att kompensera intag av mat med träning. Jag kommer tänka efter både en och två gånger innan jag stoppar in det där lilla extra i munnen.

ÄR DET VÄRT DET?
Den frågan kommer från och med nu vara ständigt närvarande.

Efter två pass på gymmet denna dag är jag nu HELT slut. Nu ska jag sova och hoppas att jag vaknar som en solstråle i morgon!

I dag är det torsdag och torsdag betyder svenska lekgruppen för oss på förmiddagen.
Lika trevligt som alltid och barnen älskar det.

Leo och Lexie busar på utan att bry sig om mig särskilt mycket. Mycket skönt.

Nu passar vi på att leka i Lexies rum lite. Det enda som finns i hennes rum är en lampa, tre gunghästar av olika slag och en garderob. Tycker du att det låter lite tomt?
Det är precis vad det är!

Nu sover ingen av barnen i sina rum för tillfället. Mest för att jag ska få sova nu under fitnessfighten. Jag pallar inte att springa upp och trösta barn mitt i natten, jag måste få min skönhetssömn. Leo sover på madrass på golvet och Lexie sover i sin säng, fast i vårt rum.

Nu måste dock Lexies rum fixas en gång för alla. Jag har tittat på lite olika sängar men känner mig inte helt 100 på någon. Efter sommaren måste Lexies rum vara fixat. Hon är inte så liten längre. Hon behöver också någonstans där hon kan ha lite egna grejer.

Jag börjar inse att Leo behöver det nu. Än så länge har han inte så mycket i sitt rum förutom sin stora säng och en garderob som fungerar som bokhylla. Men han börjar bli mer och mer mån om att gömma saker för Lexie vilket är helt förståligt. Det som är problemet är att han tror att ALLA grejer är hans. Lexie stackaren får inte ha någonting. Därav behöver båda barnen eget space att ha "egna" saker.

Sen ska båda få leka med allt, men lite måste man få bestämma om vissa saker.

Det leker verkligen fint tillsammans i omgångar nu. Längre och längre stunder kan de roa sig själva utan att jag behöver oroa mig för att det bara gör dumheter. Just nu springer de mellan sina rum och busar. Leo bossar självklart, men det är väl en förmån han måste försöka hålla i så länge som möjligt. Jag är rädd att Lexie snart kommer ta över!